Eftersom du knappast förväntar dig ett torg här blir du knappast besviken.
Man snubblar över ett övergivet och utsatt rum,
en avställningsplats för bilar, cyklar och japaner.
Inne mellan fasadskärmarna öppnar sig en liten plats, eller snarare en vägkorsning.
Numera har denna funktion fallit i träda då kommunalvattennätet ersatt brunnen.
Nu har den endast en dekorativ funktion med historisk prägel. Huruvida brunnen är dekorativ kan dock diskuteras.
Brunnen dominerar, skymmer, skuggar, distraherar och ger karaktär;
står likt en stor schackpjäs (ett torn) mitt på torget och förhindrar därigenom dess, torgets, annars möjliga användningsområden. Placeringen är medvetet monumental med den konkava fasaden som fond och de två träden som inramning.
De historiska ambitionerna till trots, har man bara nått en liten bit på väg i att anknyta till omgivningens antika ideal, då de material som används icke harmonierar. Brunnen är ett hopkok av granit, svartmålad plåt, puts
och natursten. Ambitionerna är lovvärda men utförandet taffligt.
Dock låter brunnen sig, till skillnad från fasaderna, uppfattas, då man här lättare kan tillgodogöra sig en
uppfattning om såväl volym och massa som höjd.
Fasaderna blir skärmar, då de är för höga för att låta sig relativt bedömas. Då man ser inte taken, får man
ingen uppfattning om volymen.
Man tillåts aldrig riktigt uppfatta murens djup, inga djupt gapande dörröppningar eller håligheter är synliga, dimensionen djup försvinner. Fasaderna ter sig som putsade skärmar delvis täckta av glas.
Även känslan av den anade tyngden uteblir.