Att aldrig brinna
Vägen till min forskarutbildning

Ni vet de där milstolparna. De där ögonblicken i ens två decennier långa utbildningsliv som bara vänder allting. Den där flöjtläraren, den där fysikmajjen, den där läroboken som plötsligt förklarade allt. De där blixtarna från klar himmel som gör att man sitter där med ett förklarande skimmer över sig.

Jag har aldrig sett röken av dem. Jag blir alltid less innan dess.

Jag var en rätt odräglig kille som liten. (Huruvida detta har förändrats vet jag inte.) Den lilla kunskap jag hade pådyvlade jag glatt mina medvandrare på förskolan ("Det heter inte geopard, det heter gepard"). Jag tyckte mycket om att kunna saker och lärde mig gärna allting, men egentligen var det väl aldrig så att jag verkligen var intresserad av något ämne.

Jag har levt drygt 2/3 av mitt liv i den svenska skolan utan att det verkligen tagit eld för någon längre tid. Visst har det glimmat till någon gång, men det har aldrig kommit tillräckligt med syre för att göra glöden till eld. Man kan se det som ett misslyckande, men jag tror faktiskt inte att man måste brinna. Jag låg och grät när vi skulle välja till gymnasiet, för jag hade ju inga intressen. Mina vänner valde fordons, barnåungdom och teknisk. Jag var intresserad av ingenting, så jag valde följaktligen Samhälls. Jag var en duktig elev, noll frånvarotimmar och goda betyg utan att egentligen anstränga mig. Det gick bra tills jul i trean. Innan dess hade jag lärt mig allt. Nu var jag plötsligt tvungen att vara intresserad. Tufft.

Efter S hade jag ingen aning om vad jag skulle göra. En kompis tyckte jag skulle gå multimedia med henne (Jaja, detta var 93...). Vi kom 3:a i multimedia-SM, men glöden falnade även om kärleken till datorer med äpplen på bestod. Jag har ofta trott att "nu äntligen har jag valt något smalt där jag ska bli spetsig och glödande istället för allmänbildad och loj”. Men på något sätt är jag fast i kompromisserna.

Jag och en kamrat sökte till Arkitekt på KTH. Jag kom in. På arkitektutbildningen trodde jag ett tag att det fanns lite glöd för mig. Där fick jag både trevliga omdömen såsom "antingen har du tur eller också har du talang", "begåvad men ointresserad" men fick också veta sådant som att mina ritningar skulle behövas på min kritikers kontor - att torka upp på golvet med. När det började bli dags för exjobb var jag givetvis som vanligt apless, men någon tyckte att jag borde söka en doktorandtjänst som utannonserades uppe i Skellefteå. Då skulle vi ju kunna flytta hem igen också. Och då jag är ett sorglöst våp som glatt gör vad andra ber om och varken hade något emot att flytta till Skellefteå (kanske inte så mycket för heller) eller att forska i träkommunikation sökte jag jobbet och konkurrerade ut åtta andra om tjänsten.

Jag är måhända inte dödsstressad på jobbet, men den Luther som oförskyllt idag beskylls för arbetsmoraltankar är ju hursomhelst död. Mitt jobb är inte mitt liv. Jag är inte mitt jobb. Jag är inte arkitekt. Jag är inte forskare. Jag är Enar, och har utbildat mig till arkitekt och jobbar som forskare. Ett jobb som alla andra. Jag trivs med mitt jobb. På många sätt är det det perfekta brottet att få lön istället för lån. En lön som dessutom är överbetald. Vissa dagar är det tråkigt, vissa riktigt kul och oftast bara okej. Vilket jag ser som i snitt helt okej för att vara ett jobb. Jag träffade en gång en revisor på en fest, och var ju tvungen att fråga om det verkligen var så tråkigt som man sa. Det var det, men han sa också att det inte var vad han levde för. Hans liv började 17.00. Fördelen med att aldrig (sällan) brinna är ju också att man aldrig (sällan) blir osams med någon på jobbet; Finns det inget som är värt att bli osams om kan man ju lättare välja sina fajter, liksom.

Men ibland känns det lite segt. Okej, man får läsa en del intressanta och rätt blandade kurser, som Sågverksteknologi eller Konst och vetenskap (behöver jag det efter 5 år på KTH A?), men allvarligt - hur viktigt är det att vi blir bättre på att kommunicera hur vi upplever trä? Jag kan förstå att man brinner för hörselskadepedagogik och annat som spelar verklig roll och jag kan faktiskt också förstå att man brinner för sånt som bara är kul eller spännande problem. Men jag gör det inte. Överhuvudtaget tycks den forskarskola jag hamnat i ha någon konstig idé om att dess forskare ska vara konstnärliga. Som jag hade förstått det var istället tanken att samla de som forskar om konst. Eller om mjuka saker iallafall. Att forska i konst har aldrig varit aktuellt för oss. Trots detta går vi hela tiden kurser som handlar om konst istället för en massa kurser som handlar om kvalitativa metoder och modeller. Märkligt, men som vanligt inget jag tänker slösa energi på att bli upprörd över.

Visst, jag har också intressen. Jag gillar att leka med ord och bilder, men har aldrig riktigt förstått att man verkligen kan uppslukas av det. Behöver jag tillägga att musik aldrig betytt särskilt mycket för mig? Inget ont om "individuella improvisationssolon, lunchkonserter på norrbottensradion eller att knappt kunna bärga sig tills pianot kommer", men det är inte min värld.

Nu skulle man ju lätt kunna tro att mitt bristande engagemang leder till ... bristande engagemang, men det tror jag inte. Inte värre än andra. Som jag ser det leder det snarare till nykter klarsyn som faktiskt i slutändan får mer uträttat än den eldige som lika snabbt flammar upp som han slocknar igen. Och jag tror på Gud. Jag är marxist. Min gudstro ger mig i uppdrag att förändra (förbättra) världen, och marxismen ger mig verktygen att göra det. Idag sitter jag i kommunfullmäktige och i byggnadsnämnden, forskar, undervisar och ger kurser, driver en ideell reklamfirma, driver skrivihop.nu och andra internetprojekt, skriver krönikor i våran lilla lokaltidning. Etc. Men jag brinner inte. Då skulle jag aldrig orka. Orka med sådant som betyder något. Som fru och familjer och sånt. Det vore också rimligt att anta att min eld och mitt brinnande engagemang blev mindre när min lillebror dog. Men så är det inte, snarare är det så att jag blivit mer kräsen. Jag slåss inte för småsaker och är kanske mindre tolerant mot andra som gör det.

Faktum är att jag inte riktigt litar på folk som brinner. Folk som är glödande EMU-motståndare, fanatiska laestadianer, kompromisslösa paragrafryttare eller bara saknar gråskalor överhuvudtaget.

Min eld är den minsta i Sverige, för att travestera Strindberg. Iallafall vad gäller min professionella eld.

/E