Varför vägra?

(Detta är det brev, med vilket jag motiverar min totalvägran 960318)

Jag är inte principiellt emot våld - hur skulle vi annars få upp syltburken
eller erövra bollen i innebandy?

Att däremot medvetet ha ett militärt sk. "försvar", för att med våld
försvara oss ifrån just våldet, är ologiskt. Jag anser alltså att krig mot
krig är ett klantigt sätt att försvara sig. Att döda en stackars angripare -
som själv försvarar sig mot mig - leder ingenstans.

Faktum är att det inte finns någon stat som har ett "anfall", utan alla
"försvarar" de sig mot något. Hitler "anföll" aldrig någon. Han "anslöt"
bl.a. Österrike och "försvarade" sitt folk mot de stater som ville hindra
dem att erhålla sitt välförtjänta "lebensraum".
Att på detta sätt dra paralleller mellan Sverige och "Tredje Riket" kan
verka extremt, men jag vill på detta sätt peka på orimligheten i att med
dödande "försvara" sig mot dödande.

Att jag inte kan acceptera vårt "försvar"- som det ser ut idag - har jag
länge haft klart för mig. Det enda som varit oklart har varit hur man
effektivast kämpar för att bryta ner det.
Vid mönstringen valde jag vapenfri tjänst, i tron att det var lättast att
krossa försvaret inifrån, genom att "nästla sig in" och genom debatt,
agitation och diskussioner få människorna att tänka efter en gång till.
Dock har jag nu funnit att emedan jag icke endast vill "ändra" på vårt
militära försvar, utan helt enkelt riva ner det och istället bygga upp ett
nytt, icke-väpnat försvar (med inriktning på ex. katastrofberedskap och
civilt motstånd), inte kan genomföra min erlagda utbildning, vilken, enligt min mening, ytterst syftar till att upprätthålla ett "dödligt försvar".

Att genomföra den vapenfria tjänsteplikt jag blivit ålagd ser jag således som ett accepterande av totalförsvaret i stort. Allvarligast är dock jag, i och med ett eventuellt genomförande av min vapenfria tjänsteplikt, skulle signalera till min omvärld - som jag ser det - att jag accepterar att vi har ett "försvar" som dödar, så länge jag, personligen, slipper deltaga i detta.
Så är inte fallet.

Det är min fasta övertygelse att de flesta människor, ifall de tänker efter, inte alls vill döda någon. När de sedan får höra att det bästa sättet att undvika dödande, är att döda de som "vill döda oss", accepterar de ofta detta utan att tänka så mycket längre. Det är denna brist på eftertanke jag vill ändra på.

Jag ser mig inte som kristen, men oavsett detta finns nog inget sannare än Jesus "gyllene regel" (Matt. 7:12); "gör mot andra vad ni vill att de ska göra mot er". Det är inget bud, snarare ett tips (modell "arga katter får rivet skinn"); så länge vi skjuter på våra fiender, kommer de att skjuta på oss.

Jag vill verkligen understryka att jag inte vägrar att genomföra min ålagda utbildning i syfte att "slippa undan". Dels är den väg jag valt lika bökig som att genomföra tjänsten, dels är det löjligt lätt att "fixa frisedel",genom att åberopa migrän, synfel, etc. Sistnämnda är givetvis vad jag skulle ha valt ifall syftet bara var att "undkomma".

Uppskov sökte jag bara av den enkla anledningen att det för tillfället, med avseende på framtida studier och annat, var väldigt opraktiskt att vara upptagen just nu. Av allt att döma hade mina studier till hösten omöjliggjorts oavsett hur jag hade ställt mig till min tjänst.

Faktum är att så vitt jag kan se är Sverige - i de allra flesta avseenden - en av världens bästa stater och jag inte skulle ha några problem att "ge mitt liv för Sverige" (som det heter), ifall de värderingar vi finner viktiga var hotade av en uppenbart otrevlig fiende. Dödar gör jag dock inte, då jag inte kan se det som en lösning på någonting.

Avslutningsvis vill jag betona att jag är medveten om konsekvensen av mina handlingar och hoppas att jag får mitt straff, det vill säga böter, fängelse eller samhällstjänst, emedan en offentlig bestraffning (böter, fängelse, etc.) ytterst tjänar mina syften, då jag, frånsett en viss "martyreffekt", även kan visa på allvaret i denna fråga - att jag hellre tar ett straff "för ett högre syfte", än genomför min utbildning. Detta kan, förhoppningsvis, påverka folk att tänka efter.

Därav: ju hårdare straff för mig personligen, desto större "stöd" för min sak.

En villkorlig dom och "betänketid", för att sedan ånyo bliva inkallad, skulle inte ändra min inställning det minsta, bara fördröja effekten av den. Dessutom vore det föraktfullt mot de stackars skattebetalarna, vilka redan förlorat tillräckligt genom att ösa ut pengar på en stor och dyr försvarsapparat. Dylik teater undanber jag mig.

Jag beklagar att jag på detta sätt måste bryta mot den, för tillfället, rådande lagen, men sätter mitt hopp till att jag på så vis kan bidra till insikten om det föråldrade system vi lever i, och likt arbetsrättskämparna i seklets början, uppdatera och ändra lagen genom att bryta mot densamma och ta mitt straff!

mvh Enar Persson, en av många pionjärer.

Kontakt

25 september 1996 lades denna text ut på webben.
Datum för vägran: 18 mars 1996

Originalets filnamn: Varför vägra?